Rädsla

Vissa dagar är tyngre än andra.
Tror att varenda människa i detta avlånga land blir påverkad av det som händer i dagens Sverige. Så mycket runt omkring oss som vi inte kan påverka eller göra någonting åt. Vi måste välja våra strider och efteråt på något vis höja blicken och se framåt.
Jag kan med stolthet säga att jag röstar på Sverigedemokraterna. Jag är så långt ifrån rasist man kan komma men Sverige behöver en annan som styr. Sverige behöver någon som fattar rätt beslut även fast det är obehagligt och jobbigt. Vi kan inte fortsätta som vi gör. Det finns en gräns. En gräns vi nått för länge sedan.

Jag vet att många tror att alla sverigedemokrater är rasister och bara tänker "gul och blått". Så är det inte. Jag och många andra sverigedemokrater är en helt vanlig Svensson, går till jobbet varje dag och sköter mitt. Tar hand om min familj och tränar tre gånger i veckan. Önskar innerligt att vi kunde hjälpa alla i hela världen som behöver det. Men det går inte. Det svenska systemet har inte dom resurserna. Vi har redan tagit emot fler än vad vi klarar av. Handen på hjärtat; hur många "svenssons" skulle klara av att bo i ett tältläger? Är det ett värdigt liv?

Jag är bara en vanlig människa som gråter när människor dör, som blir påverkad av allt som händer omkring mig.  Jag är en helt vanlig tjej som känner en enorm rädsla inför framtiden.

Jobba

Nu är det på gång. Så riktigt liksom. Tankarna snurrar och jag måste. Svårt att stänga av. Jag saknar mig själv och skulle betala dyrt för att möta mig själv igen. Det kostar och jag förstår att jag måste jobba hårt. Någonstans efter vägen tappade jag det mest värdefulla jag har. Mig själv.

Med tålamod och hårt jobb ska jag hitta tillbaka.

Val

Alla dessa val.
Tänk att man mitt i allt elände och all bearbetning får en fråga som man ska svara ja eller nej på. Ett val. Jag vill. Jag vill inte. Samma person som för några år sedan ställde en fråga ställer samma fråga igen. Hedrande på något vis ändå att känna sig efterfrågad och duktig. Men många frågetecken och inga självklara beslut. Detta kräver tankeverksamhet. I noggranna banor.

Livet snurrar på. Mer eller mindre.

Tunga dagar

På många olika sätt har det varit några dagar tunga att ta sig igenom. Rehabilitering i Skönvik tar sin kraft och det är en ork jag ibland tvivlar på att jag har. Tänk om jag inte tar mig igenom detta? Första två intro veckorna tyckte jag det kändes "lugnt" men denna vecka har tagit skruv på allvar. Nu är det på riktigt liksom och jag vet inte hur det ska sluta. Det är en process jag måste ta mig igenom. Så är det bara. Oavsett om jag bryts sönder och samman på kuppen.

Livet tuggar annars på med allt vad det innebär. Precis som vanligt.

Livet

Dagarna springer fram och jag blir mer och mer beslutsam. Det tar kraft och energi att komma framåt. Ibland blir det två steg tillbaka. Ibland två fram. Men det är väl livet? Tankarna har inte kraft nog att orka hela vägen i mål. Det är inte jag. Men det måste väl vara ett steg fram att förstå att det inte är jag? Smärtpsykologen i Skönvik är den enda som mött mig på min sida. Synd att hon inte är med i rehabprogrammet jag börjar med den 10 september. Mycket synd. Väldigt mycket synd. Ibland klickar det direkt. Men jag ska ge det jag har. Jag måste. Idag är jag någon jag inte känner igen. Jag är inte jag. Kanske finns jag där någonstans bakom smärtan.

Jimmie Åkesson. Ja, han är ju fantastisk! Lyssnade på hans tal idag från Sölvelsborg. Klockren och humoristisk. Finns ingen annan jag skulle lägga min röst på. Det finns ingen som träffar så rätt som han.

IKEA

Ibland kan livet kännas orättvist. Så förbenat orättvist. Tänker så klart på det tragiska som hände på IKEA i Västerås. Kan inte annat än att tycka ödet ibland beter sig underligt. Vad kan det finnas för mening med att ta livet av människor? Till synes helt utan anledning. Jag ber till högre makter att anhöriga ska känna tilltro till livet och hoppas dom en dag kan gå vidare.
Varför gör man så? Vad är det som driver en människa att agera så fullständigt fel?

Vi har ett problem i Sverige idag. Visst, vi har många men ett som sticker ut ordentligt. Vi har en alldeles för öppen famn vid gränsen. Våra armar är inte långa nog att räcka runt alla som kommer. Det måste vara nog nu. Jag önskar alla människor ett bättre öde än krig, hat, förtryck och hot. ALLA är värda ett lyckligt värdefullt bra liv. I Sverige har vi alla chansen. Vi är ett rikt land med många sociala nätverk och en enorm säkerhet. Egentligen så har vi det. Men så händer det såna här saker som på IKEA som rubbar tilltron.  Inte det enda tragiska som hänt som orsakats av människor med utländsk härkomst. Vi måste begränsa invandringen. Vi måste våga ta i frågan. Som det är nu är det bara Sverigedemokraterna som gör det. Som vågar. Inte ens på jobbet i fika rummet tar man i frågan. Jag är långt ifrån rasist men jag förstår att vi inte kan hjälpa alla. Sverige är för litet för det. Vi har väl nog med våra egna problem? Eller?  Vad är det för fel med att hjälpa på plats? Hjälpa med bistånd där det behövs?  Ser inte riktigt problemet där.

Skönvik

Tänk att jag lyckades komma med i rehabiliteringsprogrammet som startar i september i Skönvik. Jag  är imponerad och nöjd. 1,5 timmes prat med smärtpsykologen resulterade i det. Precis som jag ville :-) 10 veckors träning både fysiskt och psykiskt kommer att ge mig det stöd jag behöver. Jag får pendla 10 mil två dagar i veckan men det är ok. Det klarar jag. Jag kommer vara med i en grupp på 8 personer med gemensam träning och många samtal. Tror enormt mkt på detta. Det måste jag göra. Det blir räddningen.