Rehabmöte

Torsdag. Igen. Inte mig emot att dagarna går. Som vanligt springer dagarna fram trots att jag är sjukskriven och "bara hemma". Fick brev från lasarettet igår att det var ca 2 mån väntetid för mig på operation. Känns helt ok och en vecka har ju redan passerat. Känner mig bekväm med väntetiden. Jag önskade att det skulle bli en operation före midsommar iaf. Det verkar ju nu som om det blir före, vilket känns bra. En sommar med korsett är väl kanske inte drömmen men det är smällar man få ta :)

Jomenvisst. Förberedd och motiverad är jag inför rehabmöte med försäkringskassan, min chef och min läkare idag. Inte ett dugg nervös som jag var inför förra gången det var dags men då blev det framflyttat tills idag. Jag har gjort allt jag kan, kommer att bli opererad osv så bollen ligger väl hos deras regler. Men jag har mitt och mitt jobb med med.

Tankade positiv energi igår med M och det värmde mig gott. Annars rullar dagarna på, fort som sagt. Blir mest vardagen och promenader för att inte fastna i soffan, vilket iofs är teoretiskt omöjligt med min smärta. Jag inväntar operation och försöker vänja mig med tankarna över diagnosen. 

Bakat hasselnötskakor som jag ska ha med till lasarettet. Förberedelser är bra! En halv väska är packad oxå (siktet inställt på en hel såklart) men det var tid för mig.

Måndag!!

Idag har det varit en helt ok dag. Nä, mer än ok. Snudd på bra!

Ortopeden gav mig rådet att ta mig till simhallen och använda ett flytbälte för att gå i vattnet. Simma fick jag inte. Kan inte heller för den delen eftersom det gör outhärdligt ont både när jag tar armtag och bentag. Idag var jag på lugnet och skulle testa. Det var stängt lördag och söndag för simtävlingar. Var livrädd för att det skulle göra ont när jag stod där vid bassängkanten. Fick en bra instruktion av badvakten om hur jag skulle ha kroppen under vattnet. Rak i ryggen och ta ut hela steget. Helt fantastiskt, för det funkade! Så länge jag "gick" gjorde det inte ont men så fort benen åkte det minsta åt sidan högg det till i ryggen, precis där dom ska steloperera. Skulle börja med ca 10 min men det blev några minuter till. 4 längder blev det till slut. Det kändes som om jag sprang i slowmotion, kommer liksom ingenvart. Med trötta ben och ett lätt sinne satte jag mig i bastun en stund. För mig var detta en enorm utflykt. Nu är min kropp fysiskt trött. Fick middag och en kopp te serverad i soffan av dotter väl hemma :)

Annars var jag redan i morse på jobbet, lämnade läkarintyg och hälsade på på "min" avd. Det kändes bra. Positiv energi. Efter det blev det akupunktur med el på nålarna. El för mer smärtlindring, extra effektiv. Hunnit med en del idag märker jag. Bra saker, positiva. Dock väldigt ovanligt att jag gör mer än en sak per dag. Kommer garanterat vara mer än trött i morgon. Sovdag med andra ord. Men det är ok, det är värt det för mitt liv går på tomgång.

Funderingar

Kors i taket men idag har jag haft en helt ok dag om man ser till smärtan. Visst, fortfarande morfinsmärtlindring men den tog bättre än vanligt. Fick nålar igår, kanske spelar in. Tog sömntablett och sov 8 tim i ett sträck. Vilket inte har hänt sen i höstas. Det kanske oxå spelade in. Hur som helst, mindre smärta idag, spelar ingen roll hur det kommer sig men det är klart jag funderar! Samtidigt vet jag att det svänger och att det kan hända att jag knappt kommer ur sängen i morgonbitti och/eller har det värsta smärtan någonsin. Jag är inte negativt nu utan realist. Ren och skär fakta.
Har fått några timmar till distans nu över beskedet. Vet inte riktigt hur jag ska tänka vidare. Ibland tar jag det som en väckarklocka, ibland tänker jag att operation kommer att ge mig mer mindre ont än vad procenten säger, vad statistiken säger. Men oftast tänker jag inget alls. Det har liksom blivit tomt. Mer tomt än vanligt :) Har visserligen bara gått 2 dagar så än finns det tid till att landa. Och operation blir det hur som helst. Sista utvägen för den värsta hemskaste smärtsamma värken. Min önskan är att det blir i april. Så jag hinner läka lite före sommaren.

Ett problem som jag har är morfinet. Läkaren sa att jag äter inga stora mängder men jag har ätit många månader så min kropp har blivit beroende redan. Måste försöka trappa ner. Testa att gå ner, kanske vara utan eller gå på minsta mg. Men jag skulle inte köra i absurdum, jag har ju trots allt en smärta, en anledning till att äta dom. Dessutom kommer jag få det efter operation och sen ska det sättas ut. Jag har insett att jag kommer få en himla vår och sommar. 4 månader med korsett. Jag får hoppas på ett milt sommarväder :) Dessutom har jag gått upp i vikt. Har läst på och de allra flesta går upp. Morfin triggar sockersuget. Inte alls kul men en förklaring till mina egna tankar. En bekräftelse på något jag anat. Känns dock betryggande att veta att man inte är ensam om problemen. Fruktansvärt att vara medveten om alla kamper och matcher jag har framför mig. 2014. Mitt tuffaste år.

*Gå ner i vikt.
*Sluta med morfin och sömntabletter.
*Börja träna. Från noll. Inte löpträna, det är färdigt med det.
*Orka med en operation och framförallt, tiden efter.
*Lära mig vad min kropp svarar på för smärtlindring.

Idag fick jag sällskap på promenaden. Lilleman var lite hängig och förkyld så en promenad i min takt passade bättre än paddel träning. Blev en omväg förbi sandlandet till affären för att köpa lördagsgodis.

Arg på livet

Jag har gått igenom mitt liv, år för år, och jag kan inte hitta något ont jag gjort för att förtjäna detta. Så jag är arg och frustrerad över hur livet gör detta mot mig. Jag har länge haft ont i ryggen och fick igår min diagnos. Vi sitter med denna lugna och bästa ryggläkare, specialist, och han ser funderande ut. Han berättar läget och vi får en kalldusch båda. Det känns liksom om hela marken skakar. Jag hör vad han säger men jag kan inte ta in det. Ingen av oss kan. Det skulle ju bli bra bara jag fick komma till ryggteamet. Det var tankarna. Hela tiden ar jag tänkt så. Nu är vi där och det blir inte så.

Jag ska operera mig. En steloperation L5-S1 utan skruvar. Han kommer ta benmärg från mitt bäckenben (om jag minns rätt!). Den värsta huggande smärtan kommer antagligen försvinna men den brännande smärtan kommer alltid vara kvar. Segmentell Rörelse Smärta. SRS. Bara att lära sig leva med smärtan. Än har jag, vi, inte hunnit landa. Jag har inte kunnat börja tänka om. Jag skulle ju bli bra. Det tar tid att landa denna gång men sen tror jag att op kommer att ta bort den värsta smärtan. Jag måste tro. Jag måste.

Det var mkt att ta in igår med ren fakta, med medicinering, operationsfrågor mm Det här rent praktiska kommer i skymundan när man har fullt sjå att ta sig igenom såna här besked. Psykiskt. Tack och lov har jag världens bästa familj med mig ♥

Stilnoct

Sovit uruselt i natt trots sömnpiller intag. Det får jag inte ihop. Men jag tog lite mindre morfin och tog det tidigt på kvällen så jag har vaknat pga smärta säkert 15 ggr, från kl 02:30 fram till 06:30 då jag gav upp, fast jag som sagt tagit sömntablett. Plågsam smärta absolut. Min rygg lever sitt eget liv tydligen. Akupunktur gav då inte mkt denna gång. Trots att han satte 6 nålar vred dom 2 ggr och lät dom sitta ca 35 minuter.
Nu på morgonen har jag tagit extra morfin så det blir en lugn förmiddag i soffan. Siktar på sova nån timme, se på Blacklist och strunta i att trotsa ryggen med promenad. Idag orkar jag inte bry mig. Idag är jag less på min värk. Idag är min reservenergi slut. Jag tänker blunda för allt.

En solig söndag.

Det är fint att kunna sova någorlunda igen dessa tunga dagar. Visserligen dopar jag mig och fuskar med stilnoct innan jag lägger huvudet på kudden. Men det är en välsignelse att få kunna sova igen. Det ger mig mer smärta på morgonen eftersom det är länge att ligga 8 tim eller mer med min problem rygg men jag känner att det är värt det. Hela jag och min kropp behöver all sömn som finns att få. Har inte sovit ordentligt på månader. Så det är mkt återhämtning som behövs. Jag vet att jag kommer få ett hejdundrande jobb med att komma tillbaka sen. Tänker på all medicin jag måste vänja mig av med. Sömntabletter, morfintabletter mm. Det blir en kamp. Och dom extra kolhydraterna jag sätter i mig nu för att överleva. För att orka. Jag är inte den starka som jag brukar vara. Men vem skulle vara efter ett år av smärta? Vem orkar stå emot med ständig värk och smärta? Jag står emot det lilla jag kan och ger kroppen det den vill ha (mest brunost och ostbågar haha). När ryggen är frisk och jag är smärtfri kommer jag ge 200 % igen. Med allt. Då jävlar.

Idag lyser solen igen. Det känns iaf bra. Det underlättar för mig att komma ut på promenad dessa dagar. Är visserligen ute fast det regnar men det klackar mer när solen lyser. Så det blir en långsam promenad i vanlig ordning. Hade jag kunnat skulle jag varit på Lugnet och skidspelen men detta år får jag nöja mig med tv sändningarna!
Var förresten till apoteket på stan igår vid lunchtid. Hann se 3 killar med norska landslags kläder på sig. Dom hade varit på systembolaget och bar på några påsar öl :) Tyckte jag va skoj! Hann inte få fram kameran dock!

Torsdag!

Idag märkte jag ingen skillnad alls, att jag fick akupunktur i tisdags. Samma dryga irriterande frustrerande ihållande smärtsamma värk. Precis som vanligt igen då. Tillbaka på noll. Men det gör inget, jag var inställd på det. Att det inte skulle ge så mkt. Jag tror själv att jag gått för länge med för mkt ont för att det ska hjälpa som smärtlindring.
Vissa kan ju tvivla överlag med akupunktur som smärtlindring men jag är inte en av dessa tvivlare. Jag vet att det är en effektiv metod som jag använt mig av tidigare. För några år sedan överansträngde jag högra höften när jag löptränade intensivt så då blev jag hjälpt av samma Dala Rehab som jag går till nu men en annan sjukgymnast. Jag fick akupunktur 2-3 ggr/v och det hjälpte. Det höll i sig några veckor men sakta och säkert klingade smärtan av. Smög igång med träningen så var det onda ur världen. Så upplevde jag det iaf nu när jag tänker tillbaka. Trodde väl i min vilda fantasi att det skulle bli lika enkelt att bli kvitt rygg smärtan när jag ringde dit i början av sommaren men ack vad jag bedrog mig. Dras med en accelererande smärta än i dag (snart ett år senare). Hur som helst, akupunktur, jag vet ju att det är en väl fungerande metod som smärtlindring så jag kommer att fortsätta med det några veckor till. Jag brukar inte ge mig i första taget även om jag ibland är rätt tvivlande. Men jag har en sjuk ond smärta vissa dagar så jag gör ju liksom ALLT för att få en positivt reaktion på akupunkturen!

Parkerade i soffan under förmiddagen så det blev en lunchpromenad idag. Det blev en promenad med min "nya" rosa löparjacka (köpte den förra sommaren men är snudd på oanvänd) och solglasögon utan mössa och vantar! Termometern visade +8 och det var faktiskt varmt i luften, lite kyligt i skuggan men det var klarblå himmel och jag blev varm i kläderna ganska snabbt trots mitt "långsamma" tempo. En riktig vår promenad resulterade i en timmes lunk!

Akupunktur

Efter flera dagar med mkt svår smärta var det ganska skönt att få testa på akupunktur på förmiddagen. Inte för att jag nu direkt känner någon skillnad så jag väntar tålmodigt på resultat! Bokade in 4 besök till, alltså för akupunktur. Har inte så många alternativ till smärtlindring kvar. Kan inte proppa i mig piller efter piller! Kändes konstigt att vara där, vid dala rehab, och inte ha träningskläder på mig och göra mina övningar.

Söndag!

Idag blev det en sjukt skön söndagspromenad i solskenet. Jag kunde liksom inte hejda mig och vända om för att gå hemåt igen. Det var varmt, solen var riktigt varm, och vår i luften. Likasom igår, klarblå himmel som man inte varit bortskämd med. Så jag traskade på, långsamt visserligen men alldeles för långt..... Kroppen kändes fin och jag stannade duktigt och sträckte ut ryggen emellanåt! Men det hjälper mig inte nu :-( Fruktanvärd smärta, dubbel dos morfin men det hjälper inte. Det bästa är att gå runt i huset. Inte sitta stå eller ligga. Gå. Testa det ni efter en mängd tabletter. Får se hur lång tid det tar innan ni stupar. Lägg till lite svettningar som om man går i Sahara öknen och illamående som om värsta vinter kräksjukan. Inte många skulle ens stå upp. Inte för att jag på något vis målar upp mig själv som guds starkaste och uthålligaste kvinna utan mer få förklara mig för att få folk att förstå vad jag får utstå. Tveksam till att man kan förstå om man själv inte haft denna smärta i ryggen.
Vi får se om jag härdar ut hemma eller på akuten i natt..... Jag känner mig själv.

Mitt i veckan

Livet står lite mer än vanligt stilla dessa dagar. Det är tungt att ta sig runt ett dygn nu. Känns som om jag brinner inifrån. Svårt att förklara men så känns det. Har inte så mkt kvar att leverera. Bristen på lust och känslor är stor. Dock tankade jag lite positiv energi några timmar i tisdags vilket var sjukt välbehövligt! Tyvärr räckte det inte långt. Har t.o.m testat att måla mina naglar alldeles rosa bara för att få lite färg på livet, tveksam till att det gett någon draghjälp.
Hur som helst, dagarna går på något finurligt vis framåt. Inte för att jag räknar ned på något sätt men dagarna fram till ryggortoped besök närmar sig. Jag lägger mitt liv i kirurgens händer och får lita på honom till 110 %. Att han tar rätt beslut ang operation. Att han vet vad som är bäst för mig. Hur bli kvitt smärtan så jag kan fortsätta leva. Ta upp där jag lämnade sist. Tänk vad skönt det ska bli att vakna upp (OM jag får ok så klart) och känna att man är på rätt väg. Att jag äntligen slipper vänta. För när det väl är klart kör jag 200 %. Då finns det inget som kan stoppa mig, då har jag inga hinder efter vägen, inte ett enda.

Timmarna på dygnet nu flyter ihop. Försöker hålla fast vid någon slags verklighet genom att gå upp på morgonen, dusch äta frukost osv men det är tungt. Det är tungt att ens försöka ha en normal dag när man ständigt blir påmind av smärtan. Kan liksom inte koppla bort den ens för nån minut. Hur det än är, vad jag än gör så är det ont i ryggen. Det stör ut allt. Inte så konstigt att timmarna på dygnet flyter ihop och försvinner. Månader är bara borta.

En vecka senare!

Det där tröttande locket ligger fortfarande över mig. Sover ca 3 timmar extra varje vaken dag. Inte alls kul. Tar mig knappt ut på promenader. I går morse vaknade jag till tårarna pga smärta kl 6 på morgonen, min kära make ville köra in mig till akuten men jag löste det med att ta en extra morfin tablett. Det var bara att härda ut tills den värsta smärtan gav med sig. Vaknade liksom på rygg och kunde inte röra mig. Tog ca 15 min att komma över på vänster sida och till sittande läge. Sen fick jag kravla mig upp för trappen, mina händer höll krampaktigt i allt som var efter vägen tills jag hittade fram till tabletterna. Det var den dagen det.....

Annars har det varit ett sportlov utan sportaktiviteter. Dotter har iofs tränat några pass men sportlov tycker jag är fel namn på lovet :-) Lilleman har blivit sjuk och vi håller tummarna på att det "bara" håller sig till snuva och halsont. Själv har jag ju sovit bort hela lovet känns det som. Hade jag varit hel och frisk hade vi garanterat testat curling, simmat och kört bowling!

Det 20 mars har jag fått tid till ryggortoped. Kommer att bli ett mycket intressant läkarbesök. Kommer att darra av nervositet. Det är ju då domen kommer. Ja eller nej till operation av min trasiga onda rygg. Än så länge har jag inte hunnit börja fundera, varken på operation eller ortopedbesök. Klarar inte att tänka så långt fram. Kör på en timme i taget. Och om en timme blir det ostbågar och andra chansen. Blir bra det.