Frissan!

I morgon ska jag göra något som jag inte har gjort på åratal! Jag ska gå till hårfrissan. Inte bara ska jag klippa topparna utan det blir ett 4 tim besök med avfärgning, färga ny färg och klippning av hela håret. Länge länge har tänkt på att göra detta men har liksom aldrig fått tummen ur om man säger så. Har traskat hemma i ett år ungefär med värk och inte brytt mig speciellt mkt. Inte tagit hand om håret som jag borde. Brukar inte gå till frissan utan kompisar eller dotter har klippt av det värsta emellanåt under säkert 10 år så det är välbehövligt. Färgen jag har nu är alldeles för mörk och håret är på tok för slitet. Behöver mkt omsorg och kärlek. Ser med spänning fram emot detta äventyr i morgon förmiddag!
Det enda problemet är väl sitta still länge. Men jag förklarat för frissan så jag hoppas det funkar och att jag orkar.

Mysmorgon

Startar denna onsdag med vända ljus och nyhetsmorgon på tv4. Nattlinne på och under täcket i soffan. Känner mig inte helt hundra men börjar jobba kl 13 med ett möte så jag tar det lilla lugna nu så ska det gå att åka iväg en stund. Har känt av halsen och snuva några dagar nu men det bryter liksom inte helt fullt ut med feber och så. Så lite vila nu blir bra, dessutom är det bara 3 plus grader ute. Känner ingen längtan efter promenad. Igår var det minus grader och jag fick skrapa rutan på bilen. Det är riktig höst på gång. Har varit fina dagar hittills.

Annars rullar det på. Ont som vanligt i ryggen men tycker att det är lite lite bättre vissa dagar. Försöker verkligen tänka på hur jag sitter och ligger i soffan. Har varit och trampat vatten som jag ska. En timme senast igår. Det funkar bra. Håller bara att sparka iväg sig själv. Har ju inte samma disciplin som tidigare. Är så enkelt att låta bli. En dag i taget. Fortfarande. Det är så himla mkt rehab fortfarande. Förstår inte när jag inom en rimlig tid ska kunna bara slappna av. Inte behöva bry mig om min rygg. Det är ju den som styr allt nu. Försöker ta tillbaka kontrollen men det är inte lätt när man både somnar och vaknar med värk.

I dag var jag till ortopeden. Tänk att jag varje gång lämnar denna mottagning ledsen och bedrövad. Återigen får jag slaget i ansiktet att min smärta inte kan behandlas. Bara lindras. Att det onda jag känner vid rörelse aldrig blir bra. Att jag varje gång jag böjer ryggen kommer känna smärta.
Hur som helst, han var inte nöjd med att det fortfarande hugger i ryggen när jag nyser och att jag har så pass ont runt i kring. Jag är tidigt ute med att jobba och träna. Har lite för hög fart i uppförsbacken. Hur ska jag kunna ta det lugnare?! Jag tycker inte jag gör någonting alls på dagarna! Men det gör jag tydligen. Så dom nya direktiven från doktor lyder:

Jobba dom timmar jag kan. Fortsätta på 25 % även i oktober.
Träna i bassäng med wetbelt 3 ggr/vecka i 3 månader för att kunna kontrollera smärtan och jobba med musklerna.
Ha korsett mer och inte böja ryggen.
Ta morfin om jag har för ont.

Så jag får jobba på med min onda rygg. En dag i taget.

Fick fin backup hos sjukgymnast nån timme senare. Gick igenom nya övningar och avstod nålarna. Dom hjälper inte ändå. Hon visade även hur jag kan böja mig fram utan att böja ländryggen. Hon visade sätt att sitta som inte ger mig mer ont, sätt att stå utan att belasta mitt onda. Jag ska träna upp min andning oxå. Har mkt att jobba med nu.
Det var ett mkt bra besök och jag kände jag fick lite hopp tillbaka. Men ibland blir tankarna och frustrationen alldeles för påtaglig. Kommer aldrig kunna acceptera smärtan. I bland vill jag skrika jävla rygg och bara sparka och slå vilt omkring mig. Men så sansar jag mig och faller igenom.
Livet?

Val 2014

Japp, nu har jag gjort mitt och röstat  med hjärna och hjärta! Känns bra att kunna dra sitt strå till stacken. Jag har många åsikter som andra kanske inte har eller inte våga säga att dom har. Väntar med spänning till valvakan i kväll. Tänker följa hela kvällen.

I morgon vankas läkarebesök hos ortopeden. Håller tummarna att han kan hjälpa mig vakna och somna utan värk.

11 september

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag....
Ja, dagarna går, snudd på springer fram, men livet jag lever står lite still. Jag är i viloläge. Pausat.

Trivs dom timmar jag gör på jobbet, vilket är 3 tim måndag onsdag fredag. Känner mig efterlängtad och behövd. Tillfredsställande känslor. Ryggen klarar dessa timmar eftersom jag får ta det i min egen takt. Oerhört tacksam över förstående chef! Dock har jag ont ont. Nålarna hjälper inte som innan operation. Vilket gör mig frustrerad och ledsen. Har tjatat till mig en läkartid, så på måndag ska jag till ortopeden för att träffa han som opererade mig. Det kan ju inte vara meningen att jag ska ha ont resten av livet. Det går inte. Måste finnas andra alternativ. Morfinet har jag bara tagit en gång på 4 veckor. Det är bra. Fast nog skulle jag behövt ta fler än så. Smärtlindring kan inte vara prio ett resten av mina år. Livet ska ju vara prio ett, eller? Förberedd är jag med många funderingar och frågor. Som alltid. Men sist jag satt där med honom blev jag omkullkastad... Ska samla ihop den lilla energi och jävlaranamma jag har kvar till måndag.