Funderingar

Flera dagar nu har jag varit så grymt trött. Känt mig slut och sliten. Det är som om tröttheten har lagt sig som ett lock över hela mig. Men det kanske inte är så konstigt. Ätit morfin i 4 månader, går omkring med ständig värk, får inte sova ordentligt på nätterna.
Jag ska nog inte vara pigg. Jag ska nog inte orka när jag tänker efter. Min kropp och jag är inne i den värsta av alla kamper jag varit med om. Nu behöver min kropp återhämtning och bli smärtfri.  Jag är totalt ur balans och kan fortfarande inte släppa skuldkänslor över att jag ibland faller igenom. Min självkänsla har fått sig en ordentlig törn. Varje dag är tung. Speciellt när jag är så där sjukt slut i kroppen. Efter besöket hos ryggteamet hade jag svårt att känna glädje, det var mer att jag kände en lättnad. En lättnad över att någon äntligen förstod. Någon som visste hur det var med smärtan, hur jag hade ont.
Jag vill egentligen inte göra någon operation. Känns inte ett dugg lockande att någon ska skära i ryggen. När det dessutom visar sig att det i så fall blir en stor operation kändes det ännu mindre lockande. Men man kommer liksom till stadiet att man gör vad som helst bara smärtan försvinner. Ta bort den bara.
Jag är där nu. Minns inte hur det var tidigare. Hur det var innan, att inte ha ont. Därför vill jag att allt det onda försvinner.

Jag har mål. Faktiskt. Även i mitt mörkaste mörker måste jag ha något att klamra mig fast vid för att överleva.
Jag ska löpträna igen och klara Lidingöloppet. Jag ska resa till Kroatien. Det är det som får mig att hänga fast i verkligheten. Mest löpningen. Jag måste få träna snart. Ordentligt träna.

Livet står stilla. Jag står stilla.

Ryggteamet i Falun

Säga vad man vill om att det tagit tid att komma dit för ett besök (för jag tycker det dröjt för länge) men nu har jag varit på undersökning av deras sjukgymnast. Han var grymt bra och kunnig. Han visste precis. Förklarade mina fel, berättade om vad han undersökte och varför fysiologiskt. Imponerande. Bristen på sömn (min kropps återhämtning är snudd på obefintlig) och smärtlindring var hans stora funderingar. Vilket naturligtvis kommer att åtgärdas direkt har jag en känsla av. Jag kommer att få träffa ryggkirurgen inom ca 4 v och han kommer bedöma om operation eller inte. Dock hade jag mer fel än vad jag visste så en ev operation blir stor. Kommer inte gå in på allt men det var tungt att ta.
På det stora hela kändes det bra att bli tagen på allvar. Jag hade svar  på alla frågor, kontroll på datum och all smärta. En gång fick jag mota tårarna men överlag gjorde jag det bra. Enkelt att lyckas med en sån bra och kompetent person. Nöjd över att Jag hade 2 st A4 sidor med fakta om min smärta och hur tiden har varit. Han skulle scanna in det till min journal. (Tackar den konstnärliga skrivande sidan av mig som fortfarande fungerar!) Kärleken var med oxå och det gav mig ett stort stöd.
Nu ska jag jobba vidare med mig själv och min smärta men jag får hjälp och är under utredning. Känner mig relativt lugn i sinnet.

Måndagkväll

Borde ha skrivit många rader sedan sist men jag har inte funnit dom där rätta orden. Inte mkt händer heller dessa dagar. Är så fokuserad på morgondagens besök vid ryggteamet. Det är ju nu jag ska leverera 110 % och få alla rätt.

Idag sken solen iaf från klarblå himmel och det var så skönt väder! Det var vår i luften och en massa plusgrader. Långsamma steg som vanligt men i dag var det en mkt behaglig promenadtur!

Besvikelse

Ibland tycker jag livet slår lite väl hårt mot mig som redan ligger. Egentligen bara en liten smäll på näsan eller en puff i sidan  men för mig blir det så mkt hårdare iom att jag sedan är under isen.
Jag har länge förberett mig inför besöket hos ryggteamet, mentalt och praktiskt, (lagt om medicin och skrivit ner hur hela året varit). Har haft denna dag som mål, har planerat utefter detta besök med sjukgymnast, läkare o försäkringskassan. Därför är det tungt att ta när telefon ringer 08:00 och man får ta emot ett återbud. Inget besök idag, får vackert vänta till tisdag nästa vecka. Ingen big deal egentligen men för mig med mitt instabila tillstånd vänds allt upp och ner. Precis allt.
Har motarbetat en sjuk huvudvärk som kom som ett brev på posten. Sovit ca 2 timmar nu. Inser att livet går vidare. Klockan tickar ju på. Det tog inte slut, men jag måste vända tillbaka min verklighet. Landa och ladda om.

Måndag

Fint att det är måndag idag. För på onsdag ska jag till ryggteamet. Långa plågsamma dagar har jag genomlevt. Har medvetet undvikit att räkna ner för jag har haft fullt sjå att överleva timme för timme. Men nu törs jag släppa kanten och längta. Nervös självklart, men samtidigt förväntansfull. Känner ett obeskrivligt stort behov av att lösa detta problem. Att få bli kvitt denna eviga smärta. Förstår ju naturligtvis att han inte kommer kunna knäppa med fingrarna och sen är det bra men jag måste komma framåt.
Jag har laddat och är förberedd. Varje promenad de senaste veckorna har jag gått igenom samtalet jag kommer att ha på onsdag. Jag har bearbetat mina tankar och känslor. Grubblat igenom allt jag behöver få sagt. 2 A4 sidor har jag skrivit på datorn om mitt år av värk. Så jag kommer att leverera på onsdag.

Stirrade mig blind på vågen i morse då det var + några kg. Har känt det i kroppen men det var kanske väntat då jag är instabil på alla tänkbara sätt. Dags att ta i med hårdhandskarna. Eller?

Heja Heja Sverige!

OS äntligen invigt och vilken invigning! Går till historien som maffigast OCH dyrast, utan tvekan! Det är något makabert och speciellt med vinter-OS. Varje OS är jag som klistrad. Mina medaljkandidater: Kalla, Johan Olsson, Maria P-H, Andre Myrer, Marcus Hellner, Tre Kronor (dam och herr). Finns säkerligen fler kandidater men är inte så hemma på alla...

 Förresten, Carolina Kluft är ju strålande som programledare. Som om hon inte gjort annat... :-)

Alla rätt!

Ja, på onsdag måste jag kunna leverera alla rätt. 110 % när jag ska träffa ryggteamets sjukgymnast. Måste få allt sagt i rätt ordning. Ska vara laddad med info. Allt från hur det började till hur det är idag. Hur det ibland känns som om någon hugger mig med knivar bak i ryggen, hur det känns i huvudet, med tankarna, när jag inte kan böja mig ner och knyta skorna. Jag vill berätta att jag ligger vaken på tidiga morgon timmarna för det bränner bak i ryggen. Att jag ibland måste be om hjälp att ens komma upp ur sängen. Mitt besök på onsdag måste präglas av fakta, lidelse och sanning. Jag kan inte fortsätta varje dag med denna smärta längre. Jag menar, jag är inte ens 40 år och är heltids sjukskriven för jag har problem med ryggen och äter morfin dagligen. Borde inte jag vara prio ett?!

Jag vet inte vad det är som får mig att gå upp på morgonen. Vad som får mig att orka. Men någonting eller någon är det som sparkar på mig varje dag.

Så alla rätt ska jag leverera på onsdag kl 11:00 och ta med mig högsta betyg hem!

Saknad

Några saker jag saknar mer än andra:

En helt ovanlig tisdag!

Min dag har startat fantastiskt! Hade ett toppen samtal med min läkare och direkt efter det fick jag träffa två människor jag aldrig träffat tidigare som kändes så fantastiska. Jag kände den där genuina glädjen, som kommer inifrån. Jag gick ut på bron i några minuter och fick dela några ord med två främmande människor och går in igen med ett leende på läpparna. Känner mig så nöjd. Hur kan det vara så? Att man stämmer överens så snabbt? Att man känner samma våglängd bara så där. Det gav mig positiv energi, dom gav mig positiv energi! Jag vet att man aldrig kan förändra ett första intryck och att vissa lägger på lite extra men det var inte på det viset nu. ´Kändes absolut inte så. Detta var två nöjda glada energiska översnälla människor som jag påverkades av. Bättre start på dagen kan man inte få. :-)

Min läkare ville träffa mig direkt efter att jag varit hos ortopeden. Hon vill inte riktigt släppa. Hon vill fortfarande hjälpa och förstå vad exakt det är som gör så ont. På sätt och vis känns det bra. När sjukvården väl tog min ryggvärk på allvar så har jag fått bra hjälp även om det tagit tid. Vilket inte är ok. Under all kritik. Men att det är kö till specialistvård det förstår jag. Min väg till ortopeden har varit sjukt slingrig. Aldrig kunde jag ana dessa hinder under vägen. Och än är jag inte framme.... Men min vårdcentralläkare är fantastiskt duktig och en riktig människokännare. Hon har hjälpt mig mkt. Sett till att bollen börjat rulla. Sitter tyvärr kvar med samma smärta, dock intensivare, och har tappat tron på ett liv utan värk men än har jag inte kastat in handuken och gett upp....

Helgen

Måndag morgon och jag landar i soffan. Barnen är på väg till skolan, kärleken sover och laddar för en lång dag/natt. Det blev en omtumlande och annorlunda helg, inledde februari med blandade känslor. Pga olika omständigheter så sålde vi våran favorit bil Chevrolet Captiva. Vi var överens om att vi skulle göra det men det kom lite pang på på lördag förmiddag. Det blev sorg i hjärtat. Denna bil var vår ögonsten och den bästa. Tungt att lämna över nycklarna. Den största anledningen till en försäljning känner jag mig skyldig till men jag måste släppa det.

Barnen hade tävling i Borlänge i lördags och dom var på pallen båda två! Det kändes toppen. Tyvärr stannade jag hemma denna gång då jag hade ont. (Alltså denna rygg förstör mitt liv, den begränsar mig totalt, till 100%) Men ändå glad över det gick bra för barnen i tävlingen. Bassängslalom i Maserhallen. T tävlade med sin nya kajak och sin nya paddel.

Annars har det varit promenader, tacos,  melodifestivalen, Homeland (har sett färdigt säsong 1 på tre dagar) Claire Danes är en sjukt begåvad skådespelerska. Ser fram emot säsong 2 och 3!!!

Denna vecka ska jag:
Försöka träffa mina jobbarkompisar
Skriva ner hela mitt år av smärta inför besök på ortopeden nästa vecka.
Köpa ny bil

Men just nu gäller sitta still tills morfinet kickar in så jag kan ta min morgonpromenad runt udden.