Tänka sig att dagarna springer förbi. Det är liksom ok på något vis. Ibland vill jag att dom ska springa ännu fortare bara för att jag inte på något som helst sätt kan hantera smärtan. Då vill jag bara stänga av. Inom mig rasar känslorna men utanpå visar jag bara lugn. Tror ingen kan förstå frustrationen som jag emellanåt känner. Jag vill skrika ut min smärta men jag håller tyst.
Idag är en sådan dag. All glädje kärlek styrka hoppfullhet och acceptans är som bortblåst.
Provar from i dag att jobba 50 %. Gick efter förväntan. Hade ställt in mig på ont och trött. Parkerade i soffan så fort jag kom hem.
Skam den som ger sig.
