Den enklaste vägen är att välja att ta morfin för smärtan och tycka synd om sig själv. Den enklaste vägen är att stanna i soffan och äta. Det är så lätt att fastna i tanken och i känslan av att jag alltid kommer ha ont. Varje dag är smärtfylld och fylld med ångest.
Min väg har alltid varit den bästa och noga utvald. Aldrig spikrak eller enkel.
Jag vet så väl att det är i huvudet matchen spelas, att tankarna är drivkraften för att lyckas. Den mentala är den starkaste av alla styrkor. Kampen är i huvudet, det vet jag. Det har jag sagt och haft med mig i många år.
Ändå, så grymt medveten om detta, har jag lagt mig och kan inte resa mig upp. Jag har valt den enklaste vägen och det är inte den bästa. Av någon anledning kan jag inte kontrollera motivationen och hitta styrkan. Jag har blivit svag. Antar att ständig smärta sätter sina spår och hinder i huvudet.
Men på något vis måste jag vidare. Måste övervinna denna enkelhet och hitta styrkan igen. Kraften i tanken.
Två födelsedagar står och väntar utanför dörren. Det kommer bli underbart att se glädjen i dotters ögon när hon sliter bort papper från paketet vi köpt... Sen är det exakt 4 v till jul.
