Ibland dimper verkligheten ner som en tung säck. Livet blir avskyvärt mörkt. Man kan liksom inte mer än bara vara. Hela tiden närvarande vid det där otäcka.
Gav all min styrka till någon som behövde den bättre än jag. Vid min lyckliga stjärna hjälpte all tankekraft till en ljus utgång.
I över en vecka har livet stått stilla, känner ett stort behov av att kunna landa i lugn och ro. Komma tillbaka till verkligheten igen. Äta, sova, träna, jobba och vara som vanligt. Nu ligger en djup och tung trötthet över hela mig. Det tar tid att skaka av den. Men jag kommer igen. Är på väg!
