Ibland är det svårt att tanka energi, man har inte ens kraften. Men man försöker. Jag lyckades lite. Med vackra vyer och fantastiska vänner så går det....
Jobbandet har pågått en vecka nu. Det känns bra att vara tillbaka och göra sina timmar för pengarna på kontot. Jag trivs på mitt jobb och trots allt springande varje dag på lasarett hos mamma så har jag haft en het ok semester. Innerligt glad över att vi tog chansen och åkte till Gotland, det fick liksom bära eller brista med allt. Med ryggen, med resandet, mamma och med vädret. ALLT gick vägen! Mamma blev bättre, ryggen klarade sig med alvedon, Vädret var helt underbart, t.o.m jag badade i lagunen. :-) Att börja jobba kändes riktigt bra. Jag hoppas verkligen att ryggen håller.
Kilona rasar av mig. Misstänker att det till största delen beror på att jag slutat med morfinet och att man blir totalt ur balans när en nära anhörig ligger på lasarettet 4 v och kämpar för livet. Inte konstigt att man inte vill äta. Det stör mig inte att jag rasar i vikt, tvärtom dock hade jag hellre tränat bort dom än lidit över mamma. Tänkte ändå att jag skulle försöka börja träna ordentligt snart igen. Drömmen vore minus 12 kg till och sen börja löpträna igen. Drömma får man väl? Hur ska man annars komma vidare? Utan drömmar och ambitioner? Adrenalinet jag får när jag höjer pulsen och ger allt är inget jag upplevt på över två år. Tänk att det fortfarande driver mig framåt. Att jag fortfarande vill.
Hade jag inte ärvt envisheten från min mamma hade jag inte varit på benen i dag. Jag är oerhört tacksam över livet på många sätt och innerligt glad över att jag aldrig någonsin ger upp.
Maj 2016 tar jag 5 km på ca typ ungefär 27 min.
Drömma fick man ju...... Och det finns en hel del jag drömmer om.
