Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag....
Ja, dagarna går, snudd på springer fram, men livet jag lever står lite still. Jag är i viloläge. Pausat.
Trivs dom timmar jag gör på jobbet, vilket är 3 tim måndag onsdag fredag. Känner mig efterlängtad och behövd. Tillfredsställande känslor. Ryggen klarar dessa timmar eftersom jag får ta det i min egen takt. Oerhört tacksam över förstående chef! Dock har jag ont ont. Nålarna hjälper inte som innan operation. Vilket gör mig frustrerad och ledsen. Har tjatat till mig en läkartid, så på måndag ska jag till ortopeden för att träffa han som opererade mig. Det kan ju inte vara meningen att jag ska ha ont resten av livet. Det går inte. Måste finnas andra alternativ. Morfinet har jag bara tagit en gång på 4 veckor. Det är bra. Fast nog skulle jag behövt ta fler än så. Smärtlindring kan inte vara prio ett resten av mina år. Livet ska ju vara prio ett, eller? Förberedd är jag med många funderingar och frågor. Som alltid. Men sist jag satt där med honom blev jag omkullkastad... Ska samla ihop den lilla energi och jävlaranamma jag har kvar till måndag.
