Sorgsen

Efter två dagars funderande på röntgensvar (landade i brevlådan i fredags) och ett besök hos sjukgymnast inser jag att jag måste torka mina tårar. Jag har noll "stötdämpning" i ländryggen. Den är paj helt enkelt. Jag har nu 5 veckor framför mig med daglig sjukgymnastik. Har kämpat redan i några veckor och ser vi inte resultat inom dessa kommande veckor måste jag gå vidare. Inskrivning på LAS mm.
I fredags då jag insett provsvar, drog jag på mig löparskor och sprang som om det vore sista gången. Och det var det. Igår bröt jag ihop bokstavligen då det uttalades högt. Det är en sorg i hjärtat och jag har svårt att se något alternativ träning. Det ÄR något speciellt med löpning. Om man inte springer själv tror jag inte man kan förstå. Man kan försöka förstå men inte helt på riktigt....

Har jag en OFANTLIG tur kan jag få tillbaka min rygg. Men aldrig i originalursprung.