Flera dagar nu har jag varit så grymt trött. Känt mig slut och sliten. Det är som om tröttheten har lagt sig som ett lock över hela mig. Men det kanske inte är så konstigt. Ätit morfin i 4 månader, går omkring med ständig värk, får inte sova ordentligt på nätterna.
Jag ska nog inte vara pigg. Jag ska nog inte orka när jag tänker efter. Min kropp och jag är inne i den värsta av alla kamper jag varit med om. Nu behöver min kropp återhämtning och bli smärtfri. Jag är totalt ur balans och kan fortfarande inte släppa skuldkänslor över att jag ibland faller igenom. Min självkänsla har fått sig en ordentlig törn. Varje dag är tung. Speciellt när jag är så där sjukt slut i kroppen. Efter besöket hos ryggteamet hade jag svårt att känna glädje, det var mer att jag kände en lättnad. En lättnad över att någon äntligen förstod. Någon som visste hur det var med smärtan, hur jag hade ont.
Jag vill egentligen inte göra någon operation. Känns inte ett dugg lockande att någon ska skära i ryggen. När det dessutom visar sig att det i så fall blir en stor operation kändes det ännu mindre lockande. Men man kommer liksom till stadiet att man gör vad som helst bara smärtan försvinner. Ta bort den bara.
Jag är där nu. Minns inte hur det var tidigare. Hur det var innan, att inte ha ont. Därför vill jag att allt det onda försvinner.
Jag har mål. Faktiskt. Även i mitt mörkaste mörker måste jag ha något att klamra mig fast vid för att överleva.
Jag ska löpträna igen och klara Lidingöloppet. Jag ska resa till Kroatien. Det är det som får mig att hänga fast i verkligheten. Mest löpningen. Jag måste få träna snart. Ordentligt träna.
Livet står stilla. Jag står stilla.
