Fint att det är måndag idag. För på onsdag ska jag till ryggteamet. Långa plågsamma dagar har jag genomlevt. Har medvetet undvikit att räkna ner för jag har haft fullt sjå att överleva timme för timme. Men nu törs jag släppa kanten och längta. Nervös självklart, men samtidigt förväntansfull. Känner ett obeskrivligt stort behov av att lösa detta problem. Att få bli kvitt denna eviga smärta. Förstår ju naturligtvis att han inte kommer kunna knäppa med fingrarna och sen är det bra men jag måste komma framåt.
Jag har laddat och är förberedd. Varje promenad de senaste veckorna har jag gått igenom samtalet jag kommer att ha på onsdag. Jag har bearbetat mina tankar och känslor. Grubblat igenom allt jag behöver få sagt. 2 A4 sidor har jag skrivit på datorn om mitt år av värk. Så jag kommer att leverera på onsdag.
Stirrade mig blind på vågen i morse då det var + några kg. Har känt det i kroppen men det var kanske väntat då jag är instabil på alla tänkbara sätt. Dags att ta i med hårdhandskarna. Eller?
