I dag blev det av. Vaknade till klarblå himmel så efter lunch kopplade vi på husvagnen och åkte mot Furuvik. Tänkte väl att jag skulle fixa att åka dit men tji fick jag. Två gånger fick vi stanna efter vägen. Ryggen sa ifrån. Tog nån timme att komma fram. Barnen fick hjälpa till att fixa med husvagnen och packa upp. Dom är så snälla! Jag känner mig mest i vägen när saker ska fixas och donas. Men det är ju mina egna tankar som spökar.
Nu ligger jag här i vagnen och kan inte annat. Efter en promenad på campingen är det tack och god natt. Orkar inte alls, inte i närheten av ens en tredjedel av den energi jag hade innan. Det gör ont i hjärtat. Jag är tacksam att vi kan åka iväg men det gör mig ledsen att inte orka. Förstår att jag har många omprioriteringar att göra. Många tankar att tänka. Med sorg i hjärtat inser jag att livet inte blir som jag tänkt.
