Mitt i veckan

Livet står lite mer än vanligt stilla dessa dagar. Det är tungt att ta sig runt ett dygn nu. Känns som om jag brinner inifrån. Svårt att förklara men så känns det. Har inte så mkt kvar att leverera. Bristen på lust och känslor är stor. Dock tankade jag lite positiv energi några timmar i tisdags vilket var sjukt välbehövligt! Tyvärr räckte det inte långt. Har t.o.m testat att måla mina naglar alldeles rosa bara för att få lite färg på livet, tveksam till att det gett någon draghjälp.
Hur som helst, dagarna går på något finurligt vis framåt. Inte för att jag räknar ned på något sätt men dagarna fram till ryggortoped besök närmar sig. Jag lägger mitt liv i kirurgens händer och får lita på honom till 110 %. Att han tar rätt beslut ang operation. Att han vet vad som är bäst för mig. Hur bli kvitt smärtan så jag kan fortsätta leva. Ta upp där jag lämnade sist. Tänk vad skönt det ska bli att vakna upp (OM jag får ok så klart) och känna att man är på rätt väg. Att jag äntligen slipper vänta. För när det väl är klart kör jag 200 %. Då finns det inget som kan stoppa mig, då har jag inga hinder efter vägen, inte ett enda.

Timmarna på dygnet nu flyter ihop. Försöker hålla fast vid någon slags verklighet genom att gå upp på morgonen, dusch äta frukost osv men det är tungt. Det är tungt att ens försöka ha en normal dag när man ständigt blir påmind av smärtan. Kan liksom inte koppla bort den ens för nån minut. Hur det än är, vad jag än gör så är det ont i ryggen. Det stör ut allt. Inte så konstigt att timmarna på dygnet flyter ihop och försvinner. Månader är bara borta.