Jag har gått igenom mitt liv, år för år, och jag kan inte hitta något ont jag gjort för att förtjäna detta. Så jag är arg och frustrerad över hur livet gör detta mot mig. Jag har länge haft ont i ryggen och fick igår min diagnos. Vi sitter med denna lugna och bästa ryggläkare, specialist, och han ser funderande ut. Han berättar läget och vi får en kalldusch båda. Det känns liksom om hela marken skakar. Jag hör vad han säger men jag kan inte ta in det. Ingen av oss kan. Det skulle ju bli bra bara jag fick komma till ryggteamet. Det var tankarna. Hela tiden ar jag tänkt så. Nu är vi där och det blir inte så.
Jag ska operera mig. En steloperation L5-S1 utan skruvar. Han kommer ta benmärg från mitt bäckenben (om jag minns rätt!). Den värsta huggande smärtan kommer antagligen försvinna men den brännande smärtan kommer alltid vara kvar. Segmentell Rörelse Smärta. SRS. Bara att lära sig leva med smärtan. Än har jag, vi, inte hunnit landa. Jag har inte kunnat börja tänka om. Jag skulle ju bli bra. Det tar tid att landa denna gång men sen tror jag att op kommer att ta bort den värsta smärtan. Jag måste tro. Jag måste. Det var mkt att ta in igår med ren fakta, med medicinering, operationsfrågor mm Det här rent praktiska kommer i skymundan när man har fullt sjå att ta sig igenom såna här besked. Psykiskt. Tack och lov har jag världens bästa familj med mig ♥
