Det går fort nu. På torsdag är 2 v avklarade av 8. Lång och påfrestande väntan när man är hemma med smärta. Tunga dagar som kryper fram i takt med värken. Känner mig oerhört tjatig när jag i varje inlägg skriver om smärtan. Men det är min vardag som det är nu. Mina dagar består av: akupunktur, trampa vatten (vilket hjälper mer än ok och dessutom är det skönt att "träna"), hålla nere smärtan, sova, vila, ständigt planerande varje dag (för att orka småsaker), medicinering mm. Jag måste varje dag se till att jag har vilopauser för att orka, se till att jag inte har för mkt att göra varje dag. Det blir liksom: idag tvätta en maskin för att imorgon ska jag upp till Lugnet. Jag vet att jag inte orkar båda. Min förmåga att ha tusen järn i elden och myror i brallan är inte genialt för denna diagnos kan jag säga. Jag får tvinga mig att sitta still ibland. Dock kan jag tänka mig att det är en fördel att vara hyper efter operationen när det är dags att "bli frisk". Då går jag garanterat all in.
Börjar långsamt lära mig att det handlar om vila och planering. Julsakerna t.e.x fick jag fram lagom tills det var dags att plocka ner igen. Men någongång ramlar väl 5-kronan hela vägen ner om min fysiska begränsning. Någongång. Det är dessutom lite lätt uppförsbacke när man är psykiskt utmattad. Konstant fysisk smärta kan få vem som helst att vackla. Även den starkaste blir svag. Trots detta har jag en stor tro på framtiden och ser fram emot min operation. Den bara måste ge resultat. Nästa vecka ska jag ringa och kolla läget på väntelistan. Skulle varit toppen att ha ett datum som man kan rikta in sig på före påskhelgen. Väskan är redan packad och jag är förberedd.
Det står inte på förens det är skärtorsdag🐤
