I går hade jag en usel dag av biverkningar från medicin. Inte alls kul längre. Så jag sov bort det mesta av gårdagen. Detta till trots så var jag iväg till sjukgymnastiken. Hade inga som helst ambitioner på att slå rekord, orka göra alla övningar eller ens sitta rakt upp och ner och bara trampa. Men
skam den som ger sig (för hundrade gången) Jag tränade och det gick bra. Visst, inga makabra händelser men inte heller stjärnor för ögonen. Gjorde mitt (utom en övning) i mkt lugnt tempo och cyklade 13 min efteråt. Ramlade inte heller av cykeln :-) Så jag är nöjd över att jag åkte dit fast jag mådde så himla dåligt. Är detta ett exempel på min envishet? På min styrka? Kanske. Men jag
vet att OM jag får OK på operation framöver så i samma ögonblick som jag öppnar mina ögon på uppvaket börjar kampen tillbaka. Exakt i ögonblicket som jag vaknar, som mina ögonlock öppnas och släpper in ljuset så börjar resan tillbaka. Aldrig i h-e att jag ger mig och ligger platt fall. Finns inte en suck.
Trotsade även soffans inbjudande rop (efter träning) med att köra igång barnen på pepparkaksbak. De är stora och hjälper till med allt så det gick smidigt. Har inte gjort degen själv i år utan köpte på City Gross, den var extremt samarbetsvillig :-) Mkt bra var den, hade inte tänkt baka slut på hela degen då jag var opigg men hela gick åt. 3 plåtar jul. ♥
Gjorde LCHF pepparkakor också. Eller ja, jag gjorde degen i går (mandelmjöl, smör, kanel sukrin melis, pepparkakskydda) den fick vara i kylen över natten så kavlade jag ut den precis för en stund sedan mellan två bakplåtspapper. Tyckte inte att dom blev så goda faktiskt. Tyvärr, men jag kanske får experimentera fram ett bättre recept. Passa ugnen är ett tips, jag fick igång brandvarnaren :-)
