Uppe med barnen varje vardag för att jag kan och vill. Känns bra att starta dagen tidigt trots att jag inte behöver. Jag kan egentligen sova bort hela förmiddagen men jag är inte sån. Jag vill upp, morgonmänniska som jag är och alltid har varit. Det är ljuvligt skönt att vara vaken först. Starta dagen med tystnad, te och tända ljus. Min kropp behöver vakna till liv och sträcka ut efter en natt liggandes.
Blåser hejvilt utanför fönstret, hoppas att vi slipper träd på huset. Mkt tråkigt "vinterväder" all den snö som kom är borta, kvar är bara hal is som gör att jag inte vågar ta mig ut och promenera. Går till bilen men inga längre promenader än så. Vågar inte riskera att halka omkull och kanske slå ryggen. Man vet ju inte så jag känner det är dumt att chansa. Annat är det annars, när jag inte har ont i ryggen, löptränade under vintermånaderna oxå. Gick alldeles strålande, inte en enda vurpa förra vintern. Imponerad av mig själv, dubbar som spikar under skorna. Helt perfekt. Inte var jag rädd att ramla då, bara kylan kunde hålla mig inne. Vid -15 fick jag hålla mig från det. Eller kanske ta en kortare vända. Vilken skillnad! Idag är jag glad och nöjd om jag promenerar 1,5 km. Alltså 1,5 km uppdelat på två vändor. Eller nöjd med att få till ett bra pass på sjukgymnastiken. Vilket jag fick idag! Kände mig pigg när jag kom dit och körde på mitt och cyklade lite efteråt. Fick känna på fina endorfiner som lyfte humöret några timmar! Som jag saknar dessa kickar! Som det är nu får jag vara glädjas åt de få stunder allt faller på plats och jag känner mig nöjd. Sjukgymnastik, cykling och vanliga promenader är det som jag håller mig till. Men höja pulsen ordentligt och ta ut mig till max, det händer inte längre.
Fin främmande på em av bästa Emma, så himla länge sen! Men det var precis som igår.... :)
