Sitter på bassäng kanten i min nya fina bikini och kan inte annat. Livet slår hårt åt mig. Jag måtte ha gjort någon illa i ett tidigare liv eller så har någon önskat mig ont.
Tänkte i ett svagt ögonblick på fm att jag skulle följa med barnen på deras simträning med klubben. Jag kan ju simma några längder och testa, känna på om det känns något i ryggen. Simning är skonsamt åt ryggen, simma är bra för trasig kropp ju.
Men vilket skämt. Bara jag fått båda benen under vatten ytan skrek jag till. Blev inte ens 25 m. Alltså inte ens en längd :( ryggsim gjorde lika ont. Liksom en sån där febrig smärta som gör att man vill krampa. Det kom underliga läten från min strupe under den korta tid jag befann mig under vattnet. Så mycket fick jag för skonsam träning för kroppen.
Hur ska jag tänka? Gå vidare? Jag hade ändå en bra känsla i kroppen idag, en glad känsla. En bra dag. Men det hjälper liksom inte om man ramlar ner gång på gång. Hur ska jag kunna leva detta liv? Detta onda hemska liv, med dagar fyllda av smärta, av fasansfulla tankar och funderingar.
Det glädjer mig dock att se barnen träna och simma. Se dom caochas av en kompetent och inspirationsfull ledare. Så tacksam och nöjd över klubben och allt dom gör. Att mina barn vill träna.
I morse var jag till sjukgymnasten och jag får tänka om träningsmässigt inser jag. Jag cyklade 35 minuter. Bara trampade liksom. Rakt upp och ner. Kanske får leva med det. Med att cykla och promenera. Herregud så tråkigt. Kommer aldrig klara av att hantera det faktum. Hela min kropp skriker efter en löparvända. Mina ben, mina välsvarvade otroligt starka ben, är redo att galoppera iväg. Jag står på startlinjen men inser att loppet kanske är kört. Jag platsar inte längre.
