Detta tär på mig. Denna ständiga värk och smärta som ger mig absolut ingenting. Uthålighet kanske.... Men som jag längtar! Längtar efter att få dra på träningskläder, snöra skorna, dra ett djupt andetag och ta sats. Veva några varv med armarna och köra några lätta upphopp i språnget liksom. Långsamt ta de där första löparstegen som väcker kroppen. Det tar en stund innan jag kommer in i lunken , hittar andningen och farten. Det dröjer ett tag innan jag känner att jag har flåset och benen med mig. Innan pulsen ökar. Men just där när man känner att allt faller på plats, att allt är i synk, när jag känner andningen i stegen, då är löpningen som bäst. Då andas jag på riktigt. Hur konstigt det än låter så är det just det där som gör mig pigg och ger mig energi.
Tänk vad skönt det vore om jag visste att jag var på väg tillbaka, att jag körde rehab dag efter dag. Att jag kände hur det blev bättre pass efter pass. Hur smärtan i ryggen avtog, hur musklerna formades efter varje minut av träning. Att jag kände bättre kondition för varje dag som gick. Jag skulle älska känslan av att träna varje dag för att känna att det blir bättre, att det går framåt. Jag är envisheten själv och kommer klara rehab galant! Bara jag kommer dit men vägen verkar vara lång och slingrig eller så gick jag fel någonstans i början. Det är mycket möjligt.
Men rehab är det inte. Jag väntar fortfarande på framåt liksom. Måste ju ha något att jobba efter men det har jag inte. Ett mål ett nå men jag springer innan jag kan gå....
Idag är jag i det läget att jag skulle kunna offra i princip (nästan) vad som helst för att bli kvitt smärtan. Jag orkar inte. Vill att någon tar bort det onda för det tär på mig. Min ork är slut och den lilla lilla kraft jag har kvar börjar sina. Jag är så sliten, jag är så trött.
Det har tagit mig
många dagar att få in julkänsla i huset här hemma, med många snackar vi veckor, men nu finns det.
