Det var skönt med sovmorgon, så himla skönt att kramas lite och somna om. MEN det har sitt pris. Nu är ryggen ondare än vanligt! Lite mera vätska som samlats kanske av ligga läge?! Vad vet jag men har sträckt ut det jag har kunnat och tagit medicin (som läkare vill jag ska dra ner på?!?!) Men jag tror att jag behöver sova ut ibland. Annars är jag uppe 7 varje morgon. Då känns det ok. Inte helt smärtfri men jag lär då upp, kan inte ligga hur länge som helst. Det har jag lärt mig. Nu har jag en grym spärr på höger sida. Och värk över hela, ont när jag böjer. Hur som helst, blir en lugn förmiddag.
Det känns ibland som jag krigar mot min egen kropp. Hur dumt är inte det? Ett inbördes krig där jag ska vinna över smärtan, jag måste överleva detta. Slå hårt ifrån mig detta onda. Jobba varje dag mot denna rygg. Jag vet ju vad som är fel. Men jag rår inte på det. Jag kommer inte kunna vinna detta slag. Jag behöver hjälp utifrån. Jag lever med denna smärta varje sekund och den har tagit över mig, det måste jag erkänna. Den förändrar mig och gör mig mycket svagare. Den gör mig sliten, lessen och instabil. Smärtan kontrollerar mig totalt så är det. Jag kan inte vinna detta krig jag för mot mig själv. Inte en suck, hur kunde jag ens tänka tanken?
Acceptans är inte min starka sida.
Jul kanske? Någon som har lite känsla?
