Känner att det här håller på att ta över hela mig. Att smärtan tar kontroll över mig. Det onda ger mig känslor och tankar som jag inte kan hantera. Jag håller på att ge vika.
DET VAR JU DETTA SOM INTE FICK HÄNDA
Jag måste hålla ihop. Samla alla mina krafter en sista gång och stå emot. Det är ju mitt liv! Det är ju jag som ska visa var skåpet ska stå. Det är jag och min kropp som ska hålla ihop. Det är fan jag som bestämmer. Sitter rakt upp och ner i soffan nu och känner hur det sticker i hela höger fot. Fick veta i dag av sjukgymnast att det behöver inte vara något i kläm som ger mig ont i benet, (som igår em) utan att smärtan flyttar sig lite eftersom jag har så ont i ryggen och all fokus är där. Men domningar i foten, tja, det är nog svårare att förklara bort. Jag har iaf världens bästa sjukgymnast. Det var mkt tungt att träna idag, eller träna och träna, göra mina små fjuttiga övningar.... Jag svettas floder och blir super trött på ingenting. MEN jag ger allt jag kan. Tills jag är på gränsen att se stjärnor. Då vet jag att jag ska ge mig som min kropp mår idag.
Tänk om man kunde vrida tiden tillbaka. Jag skulle vilja det. Några år så där. Det är nog lagom med tre. Då kunde jag lätt ge järnet med exakt allt. Den känslan jag hade i kroppen och i sinnet då är den jag måste hitta nu. Glädjen, energin, "goet", lyckan, uthålligheten, koncentrationen och fokuseringen. Jag måste hitta allt det där igen, för jävlar att det onda ska få ta kontrollen....
INSPIRATIONSBILDER:
