Röntgen

Idag blev det en tur till röntgen på Falu Lasarett för en datortomografi. På det stora hela gick det snabbt och bra. Dock var kontrastväskan sjukt äcklig. En liter skulle jag få i mig på en timme. Urk. Fast jag trodde jag skulle kräkas de sista klunkarna.... Dessutom fick jag kontrastvätska direkt i blodet när jag låg på britsen, det var inte heller någon hejdundrande upplevelse. Kändes som om jag blev förgiftad med en brännande känsla som började i halsen och fortsatte neråt i kroppen under ett par minuter. Men jag överlevde och åkte hem och slog mig till ro i soffan med min onda rygg.

Resultatet kommer redan imorgon men jag får veta först på måndag eller tisdag. Tyckte att det inte gjorde någonting. Har jag väntat i månader så kan jag vänta några dagar till. Dessutom har jag en till remiss att gå till på tisdag. Nu börjar det ju snurra med tankarna att jag inte vill veta liksom. Vill inte veta längre vad som gör mig ont. Tänk om det inte visar något? Jag har ju ont varje dag och måste äta morfin så jag tycker ju att det borde vara något fel. Men jag börjar bli feg. Vill inte veta. Jag börjar falla in i de negativa tankarna. Jag kommer att få ha ont resten av livet. Neråt spiral. Jag kommer inte bli hjälpt. Hur tar man sig ur detta? Den största sociala kontakten är jag sjukskriven ifrån. Det andningshål jag hade klarar jag inte av. Hur fan tar man sig ur detta och orkar ta nya tag? Är jag så stark som alla tror? Nej, jag är liten svag och lessen. Men med sol i sikte.